Hanna och Ella

Detta kanske blir mitt längsta inlägg någonsin. Jag har lagt ner timmar på det. Jag hällde ut hjärtats känslor och tankar och skrev ner det jag lyckades sortera ut. Läs, fundera, tänk om. Lämna kommentar om du känner för det. Jag vill gärna ha respons. Jag har fått nedlåtande kommentarer om One Direction i evigheter, och det folk inte fattar att de är hela min värld.

 

Jag har funderat på en sak rätt så länge: Vad är det folk ogillar med One Direction, egentligen? Jag menar, utan att lyssna på deras musik(och om de kan någon låt/vilken låt det är så är det What Makes You Beautiful från 2011), eller har sett deras intervjuer, hur kan man då säga att de är dåliga och att de är dumma i huvudet. One Direction, Harry, Liam, Niall, Louis och Zayn, är de fme mest bästa personerna i hela världen. De sjunger bra, är extremt roliga, jordnära, snälla, snygga och framförallt omtänksamma. Och en sak till får man inte glömma: De räddar liv.

 

De kanske inte är några superhjältar, och för några är de "fem bögiga killar om sjunger falskt", men för mig och flera miljoner tjejer är de hela vår värld. De som får oss att må bättre när vi har haft en dålig dag, de som får oss att skratta genom att le på en bild eller fjanta sig på scenen. De är killarna som bryr sig när ingen annan gör det. De kan få oss att gråta, men de får oss också att le sekunden senare. 

 

Vi kallar dem våra killar, de kallar oss deras tjejer. Killarna säger att de fått 4 bröder, vi säger att vi har fått miljoner med systrar. Vi går igenom allt tillsammans. Allt. Många av oss var med när de släppte sin första singel. Första albumet. Första priset. Första turnén. Vi kanske inte var där fysiskt, men vi sitter framför datorskärmarna och skrattar och gråter tillsammans. Vi berättar allt för varandra, även om vi inte har en aning om vem som sitter på andra sidan jorden, läser och svarar på våra tweets. De bryr sig, för vi är en familj. Inte många av oss får chansen att träffa killar eller få dem att svara på våra tweets som vi skickar dagligen, men vi älskar dem inte mindre för det. Det är just det vi gör; vi älskar dem.

 

Får killarna hat: Vi försvarar dem. Är någon sjuk eller deppig: Vi finns där. Vi läcker ett album: Vi köper det ändå. Är de nominerade till ett pris: Vi röstar tills vi vinner.Ja, vi vinner. Inte killarna, utan vi, tillsammans. Skriver de en tweet och berättar att de älskar oss: Vi älskar dem tillbaka. Att vara en Directioner gör att allt detta ingår. Att älska One Direction är en livsstil som vi älskar och inte kommer ifrån. Vi lever i värld ingen förstår.

 

Deras musik, deras låtar, är vad vi lever på. Varje låt är kopplat till ett minne eller en känsla. Något som gör det värt att leva, att spendera timmar på youtube, twitter och tumblr, köa till konserter och kämpa för att de ska följa en tillbaka på twitter. Deras musik gör livet lättare.

 

 

En dag kommer det ta slut, och vi vet om det. En dag kommer de inte vinna varenda pris de är nominerade till, de kommer inte ligga etta på topplistor världen över, de kommer inte sälja ut arenor, de kommer inte fortsätta med att göra album resten av deras liv. Vi vet, men vi vill inte tänka på den dagen. Att tänka på det får oss att gråta floder. Att bara höra rykten om det får oss att gråta floder. Vi vill inte att dagen ska komma, vi vill inte att det som är hela vår värld ska försvinna, för vi älskar killarna av hela våra hjärtan.

 

Jag skulle kunna dö för att rädda en av killarna från att dö, för att rädda mina systrar från att dö. Jag skulle göra vad som helst för att få träffa killarna, jag skulle nästan kunna ge upp allt jag äger och lämna alla jag känner för att få lära känna killarna och vara deras vän. Jag försvarar, respekterar, supportar och älskar killarna tills den dag One Direction inte existerar, och då kommer jag minnas tillbaka till tiden när de var hela min värld med glädje.